Låt folk måla sina cykelskjul ifred! :)

Den senaste tiden har det förts en intressant och givande diskussion om kritik i piratpartiet i allmänhet och olika medlemmars bloggar i synnerhet.

Intressant diskussion i sin helhet, men jag tycker att den bitvis hamnat något snett. Visst, det är säkert ett åtminstone delvis kommunikativt problem, vilket nog beror på alla i debatten lite till mans. Så, bättre sent än aldrig, det här är min syn på saken.

Jag menar att det finns två huvudtyper av kritik inom partiet och det handlar inte om så mycket om hur kritiken utformas (även om det också är viktigt att tänka på) utan mot vem eller vilka mottagaren av kritiken man väljer att lägga ner tid på att kritisera är.

Dels finns kritiken mot valda formella grupper så som styrelse och partiledning. Den här sortens kritik är enligt mig naturligt; att försöka ”förbjuda” det vore inte bara dåligt för att inte säga farligt, det vore närmast lika idiotiskt som att försöka förbjuda vatten att vara vått, särskilt i en så debattglad organisation med så mycket folk ur generationen som misstror auktoriteter som piratpartiet är. Däremot bör man som alltid även här tänka på hur/var/när man framför kritik även av det här slaget. Även om kritiken oftast är nödvändig och nyttig som sådan, gäller det att framföra den rätt för att den ska gå fram.

Det jag istället ser som oroväckande och jag tycker att man bör fundera över är den återkommande tendens att kritisera enskilda aktivister. Är det över huvud taget något man bör lägga energi på? Om man absolut måste, hur bör man då göra?

Kritik mot enskilda aktivister är nämligen enligt mitt sätt att se det en form av bikesheding (svenska: cyckelställsfråga). I korthet att man alltså lägger tid och ork på att kritisera små och obetydliga detaljer, för att man kan och vill delta, snarare än att fråga sig om man lägger sin tid och energi på rätt sak och lägga den där den behövs och gör skillnad.

Jag tycker sådant är särskilt tråkigt när det gäller enskilda aktivister utan en formell roll över huvud taget utan bara spenderar sin fritid på något som den känner är meningsfullt och kul. Att vilja aktivera sig och göra något får inte mötas med gnäll om detaljer och micromanagement. Att hjälpa till och förbättra är bra, men att gnälla och säga att sådär kan du ju inte göra, leder bara till dödandet av engagemang, viktigt engagemang.

I det värderingsdokument som partistyrelsen tog fram och som diskuterats flitigt bland bloggar sedan dess står det bland annat följande:

VI TAR INITIATIV OCH RESPEKTERAR ANDRAS. Den som tar ett initiativ får det oftast. Vi undviker att kritisera andras intiativ, för den som tar ett initiativ, gör något för partiet. Om vi tycker att det initiativet drog i väg i fel riktning, så kompenserar vi genom att ta ett eget initiativ som stämmer mer med vårt eget ideal. Om vi ser något vi inte gillar, så svarar vi genom att producera och försöka sprida något vi gillar, i stället för att peka på det vi ogillar. Vi behöver mångfald i vår aktivism och ska sträva mot det.

Just så tror jag vi måste tänka gällande aktivism! Så snälla, sitt inte å gnäll å kritisera detaljer där du tycker andra gjorde fel i sina val. Låt folk måla sina cykelskjul i vilken färg dom vill; då får vi en mångfald av blåa, gröna, gula, röd och såklart lila sådana. Den principen kommer inte bara producera flest, utan med tiden kommer folk se vilket som är bäst, i det fallet det finns något. Vad som är ‘bäst’ går nämligen bara avgöra i en avgränsad miljö och eftersom miljön ofta skiljer sig är ofta mångfalden av implementationer naturlig och bra.

Det är alltså den senare sortens kritik mot aktivister och dessa kritiker som jag anser vara det som bör kalla för baksätesförande. Även om vissa kanske ser termen hänvisa till båda formerna av kritik så är det åtminstone i mina ögon klart vilken sort baksätesförande som det i så fall ”måste vara slut” på.

Till sist. En person som jag måste ge en eloge till för hans sätt att kritisera och pusha utan att hetsa och klaga är Daniel Svensson. Ända sen i våras då våra vägar möttes har han varit ett ständigt bollplank och en som givit en behövade knuff med saker som blivit liggande allt för länge, men alltid på ett schysst och trevligt sätt, istället för att klaga på att dit-och-datt inte hunnits med ännu. Det var faktiskt främsta skälet att jag i sommras valde att fråga honom om han ville axla rollen som vice distriktsledare i somras.