Kontanter är inte detsamma som papperspengar!

Mikael på skivad lime skriver om sin syn på betalkort och länkar till viktualiebroderns intressanta arbete om att återupprätta kontanter som betalningsmedel med kommentaren att han inte tror att det är den optimala lösningen. Det är något som jag mycket väl kan instämma i, för även om jag tycker att viktualiebroderns projekt är hedervärt, så är jag något kluven till det här som kallas ”kontanter”.

Det jag gillar med ”kontanter” är att det är ett anonymt betalningsmedel. Det jag ogillar är att det är ett analogt betalningsmedel.

Men saken är ju den att kontanter inte måste vara analogt (varför jag skrev ”kontanter”), det finns nämligen inget som säger att kontanter måste vara sedlar och mynt!

Nej, kontant är ingen synonym till ”papperspengar”, men vad är då definitionen, frågar vän av ordning; vad är en kontant?

En bra förklaring tycker jag nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves gav för över tio år sedan då var han vice riksbankschef (läs gärna hela föredraget, mycket läsvärt!):

Jag tror man lite slarvigt kan säga att det ligger nånstans däremellan: vissa lösningar ligger närmare kontanter, andra närmare kontomedel. Likheten med kontanter ligger i att transaktionerna kan göras i princip anonymt och utan någon kontroll mot något konto, d v s ”off-line”. Hos sådana system där värdena kan cirkulera från användare till användare utan att efter varje vända gå tillbaka till utgivaren blir kontantlikheten ännu större.

[…]

Allmänt kan man väl säga att graden av anonymitet och överförbarhet i praktiken avgör om det mest liknar kontanter eller pengar på konto.

Det vill säga, de två faktorerna som konstituerar ”kontanthet” är

  • anonymitet
  • möjlighet aktörer att göra överföringar mellan sig utan att koppla upp sig mot en tredje mellanpart (peer2peer och afk)

Dagens digitala betalningsmöjligeter afk eller på nätet med betalkort är däremot mer en digitaliserad form av kontoöverföring från en köpares till en säljares bankkonto.  Vid överföringen måste man koppla upp sig mot en tredje part och det är inte anonymt.

Om man är intresserad av hur det här kan göras är det här en länk som ger en hel del kött på benen. Och som författaren noterar i sammanfattningen i del 6:

Betalning med betalkort via öppna nätverk där säkerheten garanteras med olika kryptografiska algoritmer är en bra ad-hoclösning för ett redan existerande system. Problemet med betalkort är dock att kunden aldrig kan vara anonym samt de relativt höga transaktions kostnader. Ett mycket troligt scenario för betalkorten är att de från att starkt ha erövrat den elektroniska betalningsmarknaden försvinner vartefter de riktiga elektroniska pengarna etableras och tar över marknaden.

Huruvida dessa system kommer erbjuda anonyma betalningar eller ej är svårt att säga eftersom både affärer, banker och staten har mycket att vinna på att de kan kontrollera enskilda köp och dessutom segmentera marknaden i olika personlighetsprofiler. Ett annat skäl främst för staten är att de med anonyma betalningar förlorar möjlighet att ta ut tullar och andra avgifter för varor som säljs då dessa ofta kan skickas direkt till kunden över nätet.

Det här går att göra, det enda som saknas är politisk vilja! Det finns visserligen endel små projekt som som är principiellt intressanta, men varför görs det knappt eller ingenting sådant här på statlig nivå? Eller inom banksektorn? Eller ja, de svenska bankerna hade ju sitt halvhjärtade försök med det undermåliga Cashkortet.

Varför är det här viktigt då (förutom att folk som jag vill ha digitala kontanter och ogillar fysiska sedlar och mynt)? Tillbaks till Stefan Ingves:

Likafullt finns det ett ”systemproblem”, men av ett annat slag. Det som kan hända är att dåligt utformade och inkompetent eller oseriöst skötta system kan leda till omfattande förtroendeproblem som drar med sig liknande system och tekniker, vilket i sin tur kan leda till en stegvis erodering av betalningssystemets funktionsförmåga. En konsekvens kan bli en återgång till kontantekonomin, vilket skulle vara en samhällsekonomiskt mycket kostsam ”flight to quality”. I det perspektivet kan man för övrigt se centralbankens utgivning av sedlar och mynt som ett sista skyddsnät för ett ännu större och ännu mer förödande steg bakåt: en återgång till bytesekonomin.

Dvs, om folket inte känner sig tillfreds och har förtroende för systemet kan det braka ihop och vi kan tvingas tillbaks till äldre system som dagens kontantsystem eller om det avskaffats till en bytesekonomi. Bytesekonomi är nämligen, om än väldigt otymplig, per definition anonym.

En sak som jag tror är viktig för att folk ska känna förtroende för ett digitalt kontantsystem är möjligheten att kontrollera sitt saldo. Det ska vara minst lika enkelt som att öppna plånboken och titta, typ en liten display på kortet/manicken man betalar med och en knapp att trycka på för att visa saldo.

Jag försökte få nån slags respons från den retoriskt töntiga kampanjen kontantfritt.nu i den här frågan i ett mail, men jag fick ett svar som menade att visst kan man göra så som jag förordade men det är inte den vägen dom förespråkar eftersom det finns en viss poäng med spårbarhet, så istället förespråkar dom stärkt integritet och banksekretess.

Well, det är ju visserligen bra med integritet och banksekretess, men det räcker inte eftersom ”integritet” inte är anonymitet. Det duger helt enkelt inte, ska vi gå över till digitala betalningsmedel behöver vi digitala kontanter eftersom vi behöver anonymitet.

just my two digital cents…

Advertisements

10 kommentarer till Kontanter är inte detsamma som papperspengar!

  1. piratsupport skriver:

    Det du skriver påminner en hel del om ”Cash-korten” som fanns under ett tag på 90-talet. Det var ett magnetkort utan några som helt personliga data eller liknande på. De kunde alltså överlåtas till andra personer utan problem. Korten laddades i maskiner som sattes upp brevid bankautomaterna och kunde laddas på några olika sätt, exempelvis med kontanter eller från ens bankkonton.

    Massor av butiker skaffade sig ”Cash-läsare” för stora summor pengar. Inga koder behövdes, ingen legitimation och betalningen gick inte att spåra.

    Problemet med systemet var allmänheten. Långt från tillräckligt många skaffade sig sådana kort för att systemet skulle växa på det sätt det var tänkt. Idag är det knappt någon som minns dem.

    Kortens begränsningar var dels ett maxbelopp som kunde finnas på dem, och dels att man var tvungen att ladda dem i automater.

    • Sharpless skriver:

      Cashkorten använde inte magnetremsa, de använde chip. Och om du läser så är det nämnt i inlägget redan.

    • Björn Odlund skriver:

      Jo, jag hade ett cashkort, men jag undrar om det verkligen var ”massor” av butiker som skaffade sig cash-läsare, det såg åtminstone inte jag upplevde (bor i Borås, som ändå är en av Sveriges större städer).

      En anledning att cashkortet inte lyckades tror jag var att handlarna inte såg nyttan med ytterligare ett dyrt system som så få hade, medan få konsumenter såg nyttan med att skaffa ett när så få handlare hade terminaler och det faktum att de flesta dessutom redan hade ett annat kort att betala med (bankkortet, de flesta är ju inte medvetna om integritetsprincipen, iaf inte då) eller kunde använda ”vanliga kontanter”. Hönan och ägget-problematik alltså.

      Jag tror att cashkortetet hade kunnat slå om det nått en viss kritisk massa om några stora lokaltrafikbolag som inte gillar fysiska kontanter använt sig av det systemet, idag finns det läsare för vanliga betalkort i bussarna där jag bor (kontant accepteras inte).

      Enda stället jag betalade med och anledning till att jag skaffade ett cashkort var i den kiosk som en förening jag var med i som inte ville utsätta sig för den rånrisk det innebär att hantera den mängden kontanter. Om jag minns rätt var det för en liten förening väldigt stor skillnad för en förening att skaffa terminaler för cashkortet och vanliga betalkort. En kommersiell aktör kan kanske betala den högre kostnaden men vi i föreningens styrelse var faktiskt en av få so suckade tungt när systemet lades ner. För små föreningar var cashkortet guld helt enkelt.

      (sen ska det tilläggas att cashkortet inte når upp till alla de kriterium jag ställde upp, men det var ett intressant system, även om det var lite märkligt designat på sina håll och rätt styvmoderligt behandlat av sina skapare imho)

  2. viktualiebroder skriver:

    Tack för länkarna!

    Det finns några väsentliga kvaliteter till som konstituerar ”kontanthet” utöver dem som du tar upp: motståndskraften mot ström- och teleavbrott, skalbarheten (man kan både se och känna med fingrarna – pedagogik för både vuxna och speciellt för barn), motståndskraft mot omild hantering. En återhållande faktor mot hög inflation.

    Och så ifrågasätter jag Stefan Ingves påstående om att ”flight to quality” skulle vara samhällsekonomiskt kostsam. Den studie som rb själva genomfört och hänvisar till har ju bara tagit hänsyn till enstaka parametrar och förutsätter 100% upptid på el- och telenäten till exempel.

    • Björn Odlund skriver:

      Jag vet inte om jag håller med om dina extra rekvisit, även om det finns endel ”det här är vettigt” i några av dom, att det är vettigt att göra på ett visst sätt betyder inte att det sättet konstituerar vad en ”kontant” är. Låt mig kommentera dom en och en;

      ström-/tele-avbrott: din bästa invändning, eftersom den är en delmängd av det andra av Ingves argument jag räknade upp, överförbarheten; hur enkelt det är att flytta enheter från en användares konto till ett annat.

      Det här menar jag att man kan lösa. För det första ska man kunna men inte _behöva_ sköta transaktion över ett nätverk, två aktörer som vill göra en transaktion afk ska kunna koppla ihop varsina enheter (typ som en liten fickminiräknare tänker jag mig) och genomföra en transaktion. Systemet ska vara strömsnålt, så att batteri inte ska behöva bytas stup i kvarten, men med ett minimalt system borde det gå (återigen tänk miniräknare). Detta ska alltså fungera för olika slags aktörer, om det så är två vänner som möts på stan eller för en kund i en affär etc etc.

      Vid betalning över ett nätverk har man såklart problemet med eventuella infrastrukturella störningar, men det har vi ju redan idag för betalningar över nätverk, lösningen heter redudans (och möjligen tålamod ;) )

      skalbarhet: det här menar jag att man kan lösa tillräckligt bra genom att kunna kontrollera saldot enkelt.visst, för barn kanske det blir något svårare (dock kommer jag ihåg hur min två år yngre bror när vi var små ett tag bara räknade antalet mynt oavsett valör), men även barn lär sig abstrahera efter ett tag och slutar räkna på fingrarna.

      omild hantering: relativt argument, drar man det till sin spets är isåfall bara mynt kontanter (en 20-lapp är rätt sliten efter en tur i tvättmaskinen). Visst är det bra om systemet är slittåligt men att det skulle vara ett rekvisit för att det skall betraktas som kontant håller jag inte med om.

      Hur som helst, det här är viktiga frågor. Jag tror vi kan lösa dom, men det kan vi bara göra om vågar ställa dom, även dom svåra frågorna som tar lite mer tankeverksamhet än två minuter. :-)

  3. Fredrik Larsson skriver:

    Att en återgång till kvalitet skulle vara kostsam är enkel att visa. Ta t.ex. guld – som ju är det som många använt för att skydda sina pengar i under krisen.

    Om vi skulle återgå till guld som betalningsmedel skulle vi förutom att alla skulle behöva ha guldvågar behöva guldväxlingsinstitut, guldprisinformation (hur mkt kostar min japp i guld just nu?) och guldtransporter.

    Ineffektiviteten i detta skulle kosta väldigt mkt i form av prisökninger på varorna som man köper i guld.

    Sedan efterlyser jag också anonymiserade Credsticks med digitala pengar – problemet med sådana är detsamma som med kontanter. Tappar du det så är pengarna borta – men det får man kanske leva med.

    Mvh
    Fredrik Larsson

  4. Josef Boberg skriver:

    By the way – om en fullt ut möjlig motorväg till RISKdagen för Piratpartiet – har jag tänkt och skrivit om HÄR. / Josef

  5. ratik skriver:

    Kontanter är inte analoga. Kontanter är digitala. Jag kan inte klippa sönder en hundring i fyra bitar där varje del är värd 25 kronor. Tre av bitarna går däremot att byta mot en ny hundring, medans enbart en av bitarna är värd noll och ingenting. Alltså är hundringen digital – 1 eller 0.

    Vill bara påminna om vad digital och analog betyder, dvs att det i grunden inte har någonting med varken datorer eller elektronik att göra.

  6. Kenneth skriver:

    I do accept as true with all of the concepts you’ve offered for your post. They are really convincing and can definitely work. Nonetheless, the posts are too short for beginners. Could you please extend them a little from subsequent time? Thanks for the post.

  7. webpage skriver:

    After examine just a few of the blog posts in your website now, and I really like
    your approach of blogging. I bookmarked it to my bookmark website
    listing and will be checking back soon. Pls check out my web page as nicely and let me know what you think.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: