Mikael på skivad lime skriver om sin syn på betalkort och länkar till viktualiebroderns intressanta arbete om att återupprätta kontanter som betalningsmedel med kommentaren att han inte tror att det är den optimala lösningen. Det är något som jag mycket väl kan instämma i, för även om jag tycker att viktualiebroderns projekt är hedervärt, så är jag något kluven till det här som kallas ”kontanter”.
Det jag gillar med ”kontanter” är att det är ett anonymt betalningsmedel. Det jag ogillar är att det är ett analogt betalningsmedel.
Men saken är ju den att kontanter inte måste vara analogt (varför jag skrev ”kontanter”), det finns nämligen inget som säger att kontanter måste vara sedlar och mynt!
Nej, kontant är ingen synonym till ”papperspengar”, men vad är då definitionen, frågar vän av ordning; vad är en kontant?
En bra förklaring tycker jag nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves gav för över tio år sedan då var han vice riksbankschef (läs gärna hela föredraget, mycket läsvärt!):
Jag tror man lite slarvigt kan säga att det ligger nånstans däremellan: vissa lösningar ligger närmare kontanter, andra närmare kontomedel. Likheten med kontanter ligger i att transaktionerna kan göras i princip anonymt och utan någon kontroll mot något konto, d v s ”off-line”. Hos sådana system där värdena kan cirkulera från användare till användare utan att efter varje vända gå tillbaka till utgivaren blir kontantlikheten ännu större.
[…]
Allmänt kan man väl säga att graden av anonymitet och överförbarhet i praktiken avgör om det mest liknar kontanter eller pengar på konto.
Det vill säga, de två faktorerna som konstituerar ”kontanthet” är
- anonymitet
- möjlighet aktörer att göra överföringar mellan sig utan att koppla upp sig mot en tredje mellanpart (peer2peer och afk)
Dagens digitala betalningsmöjligeter afk eller på nätet med betalkort är däremot mer en digitaliserad form av kontoöverföring från en köpares till en säljares bankkonto. Vid överföringen måste man koppla upp sig mot en tredje part och det är inte anonymt.
Om man är intresserad av hur det här kan göras är det här en länk som ger en hel del kött på benen. Och som författaren noterar i sammanfattningen i del 6:
Betalning med betalkort via öppna nätverk där säkerheten garanteras med olika kryptografiska algoritmer är en bra ad-hoclösning för ett redan existerande system. Problemet med betalkort är dock att kunden aldrig kan vara anonym samt de relativt höga transaktions kostnader. Ett mycket troligt scenario för betalkorten är att de från att starkt ha erövrat den elektroniska betalningsmarknaden försvinner vartefter de riktiga elektroniska pengarna etableras och tar över marknaden.
Huruvida dessa system kommer erbjuda anonyma betalningar eller ej är svårt att säga eftersom både affärer, banker och staten har mycket att vinna på att de kan kontrollera enskilda köp och dessutom segmentera marknaden i olika personlighetsprofiler. Ett annat skäl främst för staten är att de med anonyma betalningar förlorar möjlighet att ta ut tullar och andra avgifter för varor som säljs då dessa ofta kan skickas direkt till kunden över nätet.
Det här går att göra, det enda som saknas är politisk vilja! Det finns visserligen endel små projekt som som är principiellt intressanta, men varför görs det knappt eller ingenting sådant här på statlig nivå? Eller inom banksektorn? Eller ja, de svenska bankerna hade ju sitt halvhjärtade försök med det undermåliga Cashkortet.
Varför är det här viktigt då (förutom att folk som jag vill ha digitala kontanter och ogillar fysiska sedlar och mynt)? Tillbaks till Stefan Ingves:
Likafullt finns det ett ”systemproblem”, men av ett annat slag. Det som kan hända är att dåligt utformade och inkompetent eller oseriöst skötta system kan leda till omfattande förtroendeproblem som drar med sig liknande system och tekniker, vilket i sin tur kan leda till en stegvis erodering av betalningssystemets funktionsförmåga. En konsekvens kan bli en återgång till kontantekonomin, vilket skulle vara en samhällsekonomiskt mycket kostsam ”flight to quality”. I det perspektivet kan man för övrigt se centralbankens utgivning av sedlar och mynt som ett sista skyddsnät för ett ännu större och ännu mer förödande steg bakåt: en återgång till bytesekonomin.
Dvs, om folket inte känner sig tillfreds och har förtroende för systemet kan det braka ihop och vi kan tvingas tillbaks till äldre system som dagens kontantsystem eller om det avskaffats till en bytesekonomi. Bytesekonomi är nämligen, om än väldigt otymplig, per definition anonym.
En sak som jag tror är viktig för att folk ska känna förtroende för ett digitalt kontantsystem är möjligheten att kontrollera sitt saldo. Det ska vara minst lika enkelt som att öppna plånboken och titta, typ en liten display på kortet/manicken man betalar med och en knapp att trycka på för att visa saldo.
Jag försökte få nån slags respons från den retoriskt töntiga kampanjen kontantfritt.nu i den här frågan i ett mail, men jag fick ett svar som menade att visst kan man göra så som jag förordade men det är inte den vägen dom förespråkar eftersom det finns en viss poäng med spårbarhet, så istället förespråkar dom stärkt integritet och banksekretess.
Well, det är ju visserligen bra med integritet och banksekretess, men det räcker inte eftersom ”integritet” inte är anonymitet. Det duger helt enkelt inte, ska vi gå över till digitala betalningsmedel behöver vi digitala kontanter eftersom vi behöver anonymitet.
just my two digital cents…
Publicerat av Björn Odlund 
Björn Odlund, pirat 